Fraser Island-safari

Long time, no see! Efter att ha varit ute pa varldens storsta sando, Fraser Island, utan varken mobiltackning, datortillgang eller ens elektricitet ar det nu till sist dags for ett redigt blogginlagg!

Var tripp inleddes med att vi tidigt pa avfardsdagens morgon delades in i grupper om nio. Dessa, hade vi fatt forklarat for oss, skulle vardera innehalla minst tre personer som var over 21 och hade korkort. Efter att vi bekantat oss med Lee och Courtney fran Philadelphia samt Lizzie och Kate fran London respektive Brighton kom det dock fram att namnda amerikaner endast kunde kora automat. Kvar var endast Kate, som saledes fick ansvaret att kora under alla tre dagarna.

Darefter begav sig your humble narrator och Lizzie ivag till Woolworths for att kopa mat for cirka 200 dollar pa en kvart. Utan tvekan nagot av det stressigaste jag gjort. Det loste sig dock. Samtidigt hade de andra bunkrat Foster's och goon (australiensiskt pissvin), sa vi var klara for avfard.

Efter en fyrtiominuters farjefard var det sa antligen dags att ge sig ut i terrangen. Under tiden hade samtliga gruppmedlemmar hunnit bli rorande overens om att vi hamnat i den basta gruppen. Vagarna bestod endast av sand, och hastigheten gick sallan over 20 km/h. Till sist kom vi dock fram till det forsta, tillika det mest kanda stoppet, namligen Lake McKenzie: En stor sotvattensjo, med kristallklart vatten. Fem meter ut i vattnet stupade det rakt ner, vilket skapade en skarp skiljelinje mellan det ljusblaa plaskvattnet och det djupblaa i ovriga sjon.

Sjalvklart hoppade vi rakt i. Eftersom det var sotvatten var det lite knepigare an vanligt att halla sig flytande, speciellt for Alfred som sjont som en sten sa fort han slutade trampa. For den som sag det under vattnet kunde han lika garna haft en kanonkula i fickan.

Darefter begav vi oss ut pa Fraser Islands motorvag, namligen den flera mil langa stranden. Nasta stopp var vart base camp, dar vi satte upp vara talt och lagade en, med backpackermatt matt, utsokt kottfarssas. Darefter tog diverse dryckesspel vid, och det blev en helskon kvall med endast ficklampor och mobildioder som lyste upp de slitna trabankarna.

Da vi vaknade i ottan foljande morgon, for att hinna fore tidvattnet, satt en otrevlig overraskning mellan ytter- och innertaltet. En harig, beige tarantella, osaker pa exakt vilken typ. Ett rejalt trablock pa varje sida om den gjorde dock processen kort med den mangbenta krabaten.

Champagne pools var forsta destinationen for dagen, som ar ett par bassanger belagna just bakom brytlinjen vid en bergvagg. Da vattnet i dem hela tiden byts ut med friskt havsvatten var de helt gudomliga att bada i, med massor av fiskar och krabbor pa botten.

Pa tillbakavagen besteg vi ons kanda utsiktspunkt, dar vi fick en makalos vy over de vistrackta sandstranderna och skogen langre in pa on. Dessutom kunde man fa syn pa allt mojligt havslevande fran de stupande klipporna. Pa bara tio minuter hann vi se en revhaj, ett pulserande fiskstim, en rocka och slutligen en stor havsskoldpadda som kom upp for att ta luft.

Darefter gjorde vi en avstickare till Lake Allom; en tjarn med massor av skoldpaddor vars vatten sades vara jattebra for huden. Ratt i plurret igen med andra ord. En harligt fridfull upplevelse var det verkligen att simma ut mitt i den rostbruna skon omgardad av vass tat vass.

Da vi kom tillbaka blev det en minst lika lyckad kvall, med enda skillnaden att samtliga somnade som stenar, trots det synnerligen obekvama underlaget. Pa morgonen hade vi aterigen fatt besok, men denna gang inne i taltet. En enorm myra, uppskattningsvis tva och en halv centimeter, spatserade oberort mkring pa taltgolvet. Som tur ar bestamde den sig inte for att satta sina klart synliga kaftar i nagon av oss.

Efter att ha packat ihop talten och brutit upp begav vi oss till den iskalla rannilen Eli Creek, hemvist for saval alar som vattenormar, oman icke giftiga sadana. Alfred Atinburough lyckades, trots upprepade forsok, inte fanga nagonting, alarna var indeed hala som alar.

Sista anhalt pa trippen blev aterigen Lake McKenzie, dar vi intog en ytterst proteinfattig maltid, da en framfusig dingo plundrat var kylvaska pa skinka under natten. Saledes dukades det fram mackor med sylt, Weet Bix och cornflakes pa. Laskigt torrt for dem som inte ser det framfor sig.

Val tillbaka i Harvey Bay var det dags att ta farval av de andra, som skulle bege sig soderut foljande morgon. For oss var det motsatt riktning som gallde, norrut mot 1770, dar jag sitter nu. Staden har tydligen fatt sitt namn efter nar James Cook kom hit, och istortsett allt haromkring heter nagonting med Cook.

Tyvarr kan vi inte heller nu ladda upp nagra bilder, da man av nagon dum anledning inte far koppla in egna enheter. Sa fort vi kommer till nagot stalle dar det gar ska vi se till att slanga upp ett gang.

Tack aterigen for alla kommentarer! Gustav tackar som hemskt mycket for kavaj-hjalpen. Gott Rasmus med update, har ar forsta stallet vi kan folja nagot ordentligt. Mest praisar de dock de australiensiska gulden i halfipipe och freestyle i form av snyft-montage. Pa aterseende!