London

25 timmar, tror jag. Sju filmer. Klart farre somntimmar. Ar komaaktigt hungrig i skrivande stund, vi ska inom kort bege oss ut pa stadens gator for att leta kak. Hostelet ar jattemysigt, tackar aterigen, far och mor! Rummet ar kusligt likt Gryffindors sovsal i Harry Potter-bockerna. Om nagon timma ska vi ivag och traffa moller som ar har pa besok han ocksa, ska bli skoj!

Men nu fixar jag inte mer! Aterkommer...

Rotorua - Forsranning!

Vi begav oss till denna sa avlagsna o i hopp om att att fa upp adrenalinhalterna ordentligt i vara blodomlopp, och som vara forhoppningar infriades! Bussen plockade upp oss fran hostelet runt nio imorse, och forde oss sedan genom och ut ur denna extremt illaluktande smastad. Tydligen ska det finnas ett pappersbruk i trakten, men om det ar det eller de manga varma kallorna som aterfinns lite har och var bland husen som forpestar luften forblir omtvistat.

Val framme vid baslagret for sjalva forsranningen skulle det provas ut hjalmar och skor, vatdrakter behovdes inte, det var ju varmt, 18 grader, i vattnet. Darefter ater till bussarna och ner till den danande forsen. Turligt nog fick vi en hel bat for oss sjalva, vilket sjalvklart forhojde upplevelsen annu mer. Fem meter ut i vattnet hangde en tjock gren cirka en meter ovan vattnet som sanar kunde givit dagen ett abrupt slut for undertecknad. Duckreflexen var dock, som tur ar, intakt.

Utfor forsen bar det sedan, nedfor forsta vattenfallet, pa blygsamma tre meter. Darefter sattes kurs mot dagens hojdpunkt, sjumetersfallet! Halla i oss och ducka lod instruktionerna, om flotten, vilket tydligen var ganska sannolikt, valte skulle man forst ta luft i fickan under baten, och sedan klamra sig fast vi sidan. Som tur ar holl den sig pa ratt kol, dock var det sa mycket att komma ihag (briefingen holls i forsen, tre meter fran det danande fallet) att jag sjalv nog glomde att halla sa hart som man borde gjort, och sedermera slungades ur nagonstans innan baten kom upp till ytan. Efter lite jeans i en tvattmaskin-saltomortaler fick jag dock huvudet ovanfor ytan, och kunde simma till baten.

Nu var det dags for valtningen, det maste man ju fa uppleva, om man ska folja guidens resonemang. Har valtes baten med flit, och drankte samtliga ombord. Ner for den livliga forsen bar det, men guiden havdade att vi lika garna kunde glida genom nasta vattenfall sa som vi nu lag utspridda. Sagt och gjort, dags for drankning igen. Detta var antagligen den laskigaste delen av farden for samtliga, da virvlarna drog en nerat efter fallet, men efter manga om och men hittade vi tillbaka till baten. Aterigen var det dock er humble narrator som hade storst trubbel, da jag av nagon anledning hamnade i den delen av forsen som fortsatte mot nasta, betydligt grundare, fall, till skillnad fran resten som bekvamt simmade i det lugna vattnet bredvid. Som tur ar hade dock Alfred gjort sina armhavningar utan fusk, och hjalpte till med en utstrackt arm.

Ytterligare en gang hann jag med att ramla ur, men inte heller denna gang delade nagon mitt ode. Sist men inte minst var det dags att avsiktligt kora fast med baten precis dar kaskaderna hamnade efter en synnerligen livlig fors. Infor eskapaden ombads Jakob satta sig langst fram for att tynga ner, och blev saledes drankt i flera minuter.

Nar sa till sist den avslutande sandbanken naddes var alla rorande overens om att detta var en av de haftigaste upplevelser de varit med om, vilket jag bara kan skriva under pa sahar nagra timmar senare, nar endorfinerna myser runt i systemet.

For att se de smatt galna bilderna fran dagen ar det bara att kika in pa Axel Friis-Libys Facebook-sida, under "Forsdödning!", albumet ar tillgangligt for alla, aven om du inte rakar "vara van" med vederborande.

Auckland

Nya Zeeland! Ja, sa stavas det faktiskt. Mangen dispyt har uppkommit i amnet, men nu har jag antligen googlat upp svaret, och Zealand ar den engelska stavningen, medan de svenska sprakansvariga valde att kora pa Zeeland. Anyway. Hit kom vi igar kvall, efter att ha tappat ytterligare tre timmar under den eminenta flygturen med New Zealand Airways.

Dagen har har spenderats med att vandra rund i staden, som starkt paminner om ett litet London. Overlag ar intrycket en lite smasmutsig stad dar folket har god kladsmak, till skillnad fran slacker-Australien, samt, saklart, helt oslagbara priser!

Aktiviteter ar ocksa bokade, skydive, river rafting och grottaventyr ska hinnas med inom fem dagar, sa spackat program blir det, aven om alla inte ska gora allt. Axel och Gustav ska dock det.

Har inte sa mycket tid pa mig nu, som vanligt, men ingen annan orkar skriva nagot har, sa hall till godo med det lilla som bjuds=P

Horde att Rasmus, utover redan bekraftade Moller =), kanske ska komma till London, vill bara understryka att det hade varit grymt! Ses dar Rasmus, eller hur?

Tree Tops - Port Douglas

Nar Axel mitt under brinnande reseplanering nagon gang i november, gissar jag, slappte bomben att hans foraldrar skulle sponsra med tva hotellnatter och en barriarrevstur var det idel glada miner. Fa, atminstone inte jag sjalv, forstod nog dock inte fullt ut vad det var for hotell det var tal om. Dom sa min forundran nar vi tre arrade hostelgaster steg in i det svalt tempererade kingsize deluxe-rummet (Gustav och Alfred fick ett eget, identiskt rum), med vikt toalettpapper och forgyllda eluttag.

Sjalvklart spenderades kvallen med att leta igenom samtliga kanaler pa var alldeles egen HDTV, ackompanjerat av ett febrilt kak- och chipstuggande.

Pafoljande morgon var det dags att bege sig ut pa revet. Dagen till ara gick vagorna ordentligt hoga, och tillochmed besattningen tog sig ett gang sjosjuketabletter. Mycket riktigt drojde det heller inte lange forran flertalet ansikten borjade skifta i gront, just som batens dykansvariga skulle stalla sig att forklara tubdykningens grunder. Det pekades en hel del pa olika bilder, men ska jag vara arlig riktade jag allt mitt fokus mot den lugnande horrisonten. Forsta dyket var det saledes bara knappt halften av de anmalda som deltog i, men Molndal forsvarade de blagula fargerna med bravur. Efter nagra minuter ute pa akterdack vagade sa aven jag och Gustav oss ner i plurret, om an endast iforda snorkel och grodfotter.

Jakob, som tydligen ar imun mot ak- och sjosjuka, tabbade sig tyvarr genom att beratta att hans lunga kollapsat for sadar nio ar sedan, och fick darmed inte folja med ner i djupet, utan holl sig aven han vid ytan.

Korallerna och allt som hor dem till var precis som vi hoppats underbara, aven om det mulna vadret, de hoga vagorna och den ovantat starka strommen satte lite kappar i hjulen. Tre stopp blev det totalt, vid olika delar av revet, sa ordentligt med snorkling/dykning blev det. Klockan han bli fem innan vi till sist lade till igen, for att genast bege oss hem till de vantande rummen.

Val dar bryts snart den latt vemodiga fan, det har ar sista natten-stamningen av Axel som glad i hagen meddelar att hans foraldrar givit oss ytterligare en natt, och darmed aven en HEL dag att bara slappa pa hotellet. Tack for det, fran oss allihopa.

Nu ar vi dock tillbaka i verkligeheten pa Gilligans i Cairns, med en trasig AC och ett gapande hal dar TV:n borde statt. Icke desto mindre ar det resans basta hostel so far, sa helt tokigt har vi det inte. Nu ska det ut och firas St Patricks day tror jag bestamt, fulla irlandare har dansat forbi i parti och minut sedan jag satte mig att skriva. Om fyra dagar bar det av till NZ, kul men vemodigt.

PS. C-A, Axel och Jakob har nu bokat flyg med Ryan Air fran London 2 april, som jag har for mig anlander mellan 10 och 11 AM pa City Airport.

Bildkavalkad och lite Cairns

Nu ska vi antligen fa det att fungera! Har i cairns gor vi inte manga knop, dagtid atminstone, da vi bor pa ett gudomligt hostel med AC, breda sangar, samt toalett och dusch pa rummet. Men som sagt ingen tid att forlora! Har foljer bilder fran de stallen vi inte kunnat lagga upp ifran tidigare:

Layouten brukar leva sitt eget liv, sa ni far forsoka koppla beskrivningarna till respektive bild.

1. Narbild pa kanguru fran Australia Zoo
2. Jakob matar wallaby pa Steve Irwins Australia Zoo
3. Gustav "Mannen som kunde tala med hastar" Jansson forsoker locka till sig nagra vita springare pa Cattle Station.
4. All packning staplad inne i bussen under en passage over en oversvammad vag.
5. Alfred kammar hem lerduveskyttet med 4/5 traffar.
6. Alfred visar malande hur han lyckades med bravaden.
7. Fraser-ganget.
8. En ytterst charmig gruppbild fran Indian Head pa Fraser Island
9. Axel och Alfred sliter hart ombord pa British Defender under Whitsundays-seglatsen.
10. Axel pa sprang pa toppen av sandglaciaren i Rainbow Beach
11. Alfred mediterar bland klipporna pa Magnetic Island
12. Det underbart belagna hostelet pa samma o.
13. Resans basta hostelrum=)

Magnetic Island m.m.

Efter vart harliga friluftsaventyr i Whitsundays var det sa dags att ater ge sig av, denna gang mot norra Queenslands storsta stad, Townsville. Dagen till ara hade AC:n pa bussen beslutat sig for att ta semester. Istallet blev vi forvisade till en av de sma, pa benutrymme berovade bussarna, med tillhorande arkeaustraliensiske chauffor (han hordes vid upprepade tillfallen diskutera sina drommar om att kopa "a few acres of land" for att kunna bygga sin ranch och driva boskap med en likasinnad over telefon).

Nar vi sa narmade oss Townsville, och det var dags for namnde forare att ge oss den sedvanliga introduktionen till staden, gav han oss ett harligt smakprov av akta australiensisk patriotism, framford med dov, overmanlig stamma. Japanerna hade namligen forsokt ta lilla Townsville under andra varldskriget, men har, menade han, tog det stopp. Faktum ar, tydligen, att hela kriget mer eller mindre vande pa grund av australiensarnas mod i Townsville. Lyckligtvis var ingen av passagerarna fran Japan.

Sjalva staden gav, trots dess uppseendevackande historia, inget vidare intryck pa oss, varfor vi istallet beslutade oss for att genast bege oss ut till Magnetic Island, belaget en halvtimmes snabbgaende batfard fran kusten. Efter att ha stigit i land och skaffat oss bussbiljett tog vi oss till hostelet Base, som vi blivit rekommenderade. Australiens enda hostel belaget pa stranden lod deras slogan, vilket ju saklart hojde vara forvantningar ytterligare. Men som de infriades! Samliga rum bestod av bungalows utplacerade langs strandremsan, och en harlig terass just utanfor baren med helt enorm utsikt over den av skymningsljuset orangefargade horisonten.

Har bestamde vi oss alltsa for att stanna nagra dagar, vilka spenderades i ett valdigt makligt tempo, dels pa grund av den extrema hettan, och dels pa grund av de foradiska hangmattorna. Den andra dagen begav dock jag och Axel oss, tillsammans med ett gang britter vi traffat, ut pa vagarna med mopeder for att prova lyckan med vanstertrafiken, samtidigt som vi fick en och annan nostalgislang nar minnen fran den glada moppealdern bubblade upp till ytan i den svalkande fartvinden.

Nederstigen ifran mopederna, satte vi, pa den fjarde dagen, kurs emot Cairns, dar jag nu befinner mig. Bussresan tog inte mindre an nio timmar, varfar idag inte ar mycket att skriva om. Tre matstopp. En dalig film. Obekvama saten. Framme.

Hit kom vi iallafall sa sent som halv sju, sa jag har inte hunnit se eller gora mer an att bege mig till en nattoppen livsmedelsbutik. Pa aterseende inom kort!

Sailing the Whitsunday Islands

Nu har vi ater stigit iland pa fastlandet igen efter tre dagar till havs pa en maxi yacht kand som "British Defender" som var en imponerande sak. 83ft lang, alltsa 25m, med en mast pa hela 35m! Vi larde oss att BD byggdes '89 for Whitbread Round The World Race och har tavlat i atlantkapplopningar och diverse tavlingar i Oceanien. Den hade dock blivit rejalt modifierad sedan tavlingsdagarna for att kunna ta 28 passagerare samt 4 crew. Riktigt underbar bat med andra ord!

Vi var 27 turister ombord, ett hogljutt amerikanskt tjejgang, en skojfrisk engelsk trio, manga trevliga tyskar och diverse estlandare, hollandare, fransmann och schweizare. Var skipper var en riktigt snabb kille vid namn Glen, en riktig sjorav som kappseglat maxi yachts i 18 ar innan han lade seglingsskorna pa hyllan och satsade pa turism istallet. Benjamin hette australiensaren som hade hand om resan mer eller mindre, och sedan hade vi Lou, damen som lagade maten och hade hand om ruffen.

Vi kastade loss i tisdags, strax efter lunch, och vi sattes snabbt i arbete: hissa segel! Sex man sattes i par pa tre vinchar och vevade for allt de var varda medan resten av besattningen hejade pa. Det blaste ungefar 10 m/s och vi seglande med en marchfart pa 10 knop (!!!) och maxade hela 12.2 knop i undanvinden. Otroligt! Upplevelsen naggades lite i kanten av den dunkande musiken de envisades med att ha gaende i tid och otid, men vad gor man.

Vi seglade halvvags runt Whitsunday Island, storsta on i ogruppen, och ankrade framat kvallen i en mycket vacker liten vik. Nar vi forst kom ombord bjods vi pa en val tilltagen melontallrik, och det var det anda vi atit sen frukost, sa middagen var mycket valkommen. Det serverades jattegod kyckling med ris och sallad, samtliga 19-ariga svenskar gick tillbaka for seconds.

Onsdag morgon gav vi oss ivag halv sju och tog oss for motor runt en udde till Whitehaven beach, enligt guiden varldens femte finaste strand. Det kan det mycket val ha varit: 7km lang, helt vit 99.89% silica sand med underbart turkost klart vatten. Dock kladdes vi i Stinger-suits innan vi tillats hoppa i plurret, typ vatdrakter, for att skyddas mot elaka maneter. Efter promenad och bad gav vi oss ivag igen, vart har vi inte riktigt koll pa. Vi at lunch, mycket god sadan, och sedan skulle det snorklas.

Vi utrustade oss med varsitt cyklop, och alade aterigen in i stinger-suits. Vi sag lite roliga fiskar och nagra olika fracka korallarter, men det var ratt grummligt i vattnet sa vi packade ihop igen och akte till en annan liten vik dar det var mycket battre sikt.

Pa kvallen satt vi pa relingen med varsin rejal portion god Spaghetti Bolognese och varsin ol och kollade pa solnedgangen. Avundsjuka? :)

Nar vi efter maten pratade med vara nya kamrater markte C-A att fyra fingernaglar pa vansterhanden var skinande silvriga. Strax darpa hittade flera i besattningen att deras naglar plotsligt fatt rosa, svart eller silvrigt nagelack. Det visar sig att de tre britterna hade med sig nagelack, fraga mig inte varfor, och smog runt under dack och malade naglarna pa intet ont anande medpassagerare! Som foljd av detta utbrot ett nagelackskrig under kvallen, da britterna i sann kamratlighet skickade vidare nagelacksburkarna i hemlighet till andra sa att man tillslut inte hade nagan aning om vem som var bevapnad med nailpolish.

Pa torsdagens morgon, imorse alltsa, tog vi oss for motor till ett litet rev dar vi aterigen snorklade bland otroligt mycket fisk. Sen fick vi antligen hissa seglen igen och kryssade ivag i full karriar mot fastlandet igen. Val ilandkommna, mycket saltiga och solbranda, vandrade vi tillbaka till hostelet mycket nojda.

Forsoker fa datorn att hitta kamran sa vi kan dela med oss av lite bilder, hall tummarna!

/Axel

Airlie beach, going on Whitsundays

Airlie beach ar, som rubriken avslojar, platsen for dagens inlagg. Sedan var avfard fran 1770 har vi hunnit med bade det ena och det andra. Forst satte vi kurs mot en liten hala, om ens det, vid namn Cattle Station. En latt turistanpassad ranch som fortfarande hade gott om boskap och getter. Dar bjods vi pa egenslaktat kott, vilken del, eller ens vilket djur, vagrade den underlige kocken avsloja. Darefter var det dags for lerduveskytte, som Alfred vann med 4/5, foljt av brannmarkning av getter, fast utan varme pa jarnet. Rent och skart djurplageri helt enkelt, och saledes bojkottade vi moralister detta.

Pa kvallen satt samtliga bussressenarer, ett drygt tjugotal, runt ranchagaren och lyssnade till nar han berattade om omradets historia, samt demonstrerade sina fardigheter med boskapspiskan. Slutligen var det dags for kvallens hojdpunkt; den mekaniska tjuren. Sjalvklart forsvarade vi de blagula fargerna, da Axel den orubblige utstod hela 21 valtringar pa den nerslitna fallen.

Pa morgonen var det ater dags att borda var toppmorderna buss, en aning malplacerad bland de rangliga platskjulen, for resans i sarklass langsta tur. Tio timmar, tva filmer, flertalet kakpaket, en Subway-footlong och massor av Coca Cola senare anlande vi i den lilla staden Airlie beach, varifran var seglats utgar imorgon. Klockan tva bar det av, och efter att ha fatt se en laskande intruduktionsfilm i samband med den sista betalningen ar vi nu osunt sugna. Aterstar bara att halla tummarna for vadret.

Bilder kommer nar vi kommer tillbaka, denna gang med ovanligt stor sakerhet!