Magnetic Island m.m.

Efter vart harliga friluftsaventyr i Whitsundays var det sa dags att ater ge sig av, denna gang mot norra Queenslands storsta stad, Townsville. Dagen till ara hade AC:n pa bussen beslutat sig for att ta semester. Istallet blev vi forvisade till en av de sma, pa benutrymme berovade bussarna, med tillhorande arkeaustraliensiske chauffor (han hordes vid upprepade tillfallen diskutera sina drommar om att kopa "a few acres of land" for att kunna bygga sin ranch och driva boskap med en likasinnad over telefon).

Nar vi sa narmade oss Townsville, och det var dags for namnde forare att ge oss den sedvanliga introduktionen till staden, gav han oss ett harligt smakprov av akta australiensisk patriotism, framford med dov, overmanlig stamma. Japanerna hade namligen forsokt ta lilla Townsville under andra varldskriget, men har, menade han, tog det stopp. Faktum ar, tydligen, att hela kriget mer eller mindre vande pa grund av australiensarnas mod i Townsville. Lyckligtvis var ingen av passagerarna fran Japan.

Sjalva staden gav, trots dess uppseendevackande historia, inget vidare intryck pa oss, varfor vi istallet beslutade oss for att genast bege oss ut till Magnetic Island, belaget en halvtimmes snabbgaende batfard fran kusten. Efter att ha stigit i land och skaffat oss bussbiljett tog vi oss till hostelet Base, som vi blivit rekommenderade. Australiens enda hostel belaget pa stranden lod deras slogan, vilket ju saklart hojde vara forvantningar ytterligare. Men som de infriades! Samliga rum bestod av bungalows utplacerade langs strandremsan, och en harlig terass just utanfor baren med helt enorm utsikt over den av skymningsljuset orangefargade horisonten.

Har bestamde vi oss alltsa for att stanna nagra dagar, vilka spenderades i ett valdigt makligt tempo, dels pa grund av den extrema hettan, och dels pa grund av de foradiska hangmattorna. Den andra dagen begav dock jag och Axel oss, tillsammans med ett gang britter vi traffat, ut pa vagarna med mopeder for att prova lyckan med vanstertrafiken, samtidigt som vi fick en och annan nostalgislang nar minnen fran den glada moppealdern bubblade upp till ytan i den svalkande fartvinden.

Nederstigen ifran mopederna, satte vi, pa den fjarde dagen, kurs emot Cairns, dar jag nu befinner mig. Bussresan tog inte mindre an nio timmar, varfar idag inte ar mycket att skriva om. Tre matstopp. En dalig film. Obekvama saten. Framme.

Hit kom vi iallafall sa sent som halv sju, sa jag har inte hunnit se eller gora mer an att bege mig till en nattoppen livsmedelsbutik. Pa aterseende inom kort!