Rotorua - Forsranning!

Vi begav oss till denna sa avlagsna o i hopp om att att fa upp adrenalinhalterna ordentligt i vara blodomlopp, och som vara forhoppningar infriades! Bussen plockade upp oss fran hostelet runt nio imorse, och forde oss sedan genom och ut ur denna extremt illaluktande smastad. Tydligen ska det finnas ett pappersbruk i trakten, men om det ar det eller de manga varma kallorna som aterfinns lite har och var bland husen som forpestar luften forblir omtvistat.

Val framme vid baslagret for sjalva forsranningen skulle det provas ut hjalmar och skor, vatdrakter behovdes inte, det var ju varmt, 18 grader, i vattnet. Darefter ater till bussarna och ner till den danande forsen. Turligt nog fick vi en hel bat for oss sjalva, vilket sjalvklart forhojde upplevelsen annu mer. Fem meter ut i vattnet hangde en tjock gren cirka en meter ovan vattnet som sanar kunde givit dagen ett abrupt slut for undertecknad. Duckreflexen var dock, som tur ar, intakt.

Utfor forsen bar det sedan, nedfor forsta vattenfallet, pa blygsamma tre meter. Darefter sattes kurs mot dagens hojdpunkt, sjumetersfallet! Halla i oss och ducka lod instruktionerna, om flotten, vilket tydligen var ganska sannolikt, valte skulle man forst ta luft i fickan under baten, och sedan klamra sig fast vi sidan. Som tur ar holl den sig pa ratt kol, dock var det sa mycket att komma ihag (briefingen holls i forsen, tre meter fran det danande fallet) att jag sjalv nog glomde att halla sa hart som man borde gjort, och sedermera slungades ur nagonstans innan baten kom upp till ytan. Efter lite jeans i en tvattmaskin-saltomortaler fick jag dock huvudet ovanfor ytan, och kunde simma till baten.

Nu var det dags for valtningen, det maste man ju fa uppleva, om man ska folja guidens resonemang. Har valtes baten med flit, och drankte samtliga ombord. Ner for den livliga forsen bar det, men guiden havdade att vi lika garna kunde glida genom nasta vattenfall sa som vi nu lag utspridda. Sagt och gjort, dags for drankning igen. Detta var antagligen den laskigaste delen av farden for samtliga, da virvlarna drog en nerat efter fallet, men efter manga om och men hittade vi tillbaka till baten. Aterigen var det dock er humble narrator som hade storst trubbel, da jag av nagon anledning hamnade i den delen av forsen som fortsatte mot nasta, betydligt grundare, fall, till skillnad fran resten som bekvamt simmade i det lugna vattnet bredvid. Som tur ar hade dock Alfred gjort sina armhavningar utan fusk, och hjalpte till med en utstrackt arm.

Ytterligare en gang hann jag med att ramla ur, men inte heller denna gang delade nagon mitt ode. Sist men inte minst var det dags att avsiktligt kora fast med baten precis dar kaskaderna hamnade efter en synnerligen livlig fors. Infor eskapaden ombads Jakob satta sig langst fram for att tynga ner, och blev saledes drankt i flera minuter.

Nar sa till sist den avslutande sandbanken naddes var alla rorande overens om att detta var en av de haftigaste upplevelser de varit med om, vilket jag bara kan skriva under pa sahar nagra timmar senare, nar endorfinerna myser runt i systemet.

For att se de smatt galna bilderna fran dagen ar det bara att kika in pa Axel Friis-Libys Facebook-sida, under "Forsdödning!", albumet ar tillgangligt for alla, aven om du inte rakar "vara van" med vederborande.